snackagurk

Men så en solig vårdag i mitten av april reser vi oss upp ur graven och slår tillbaka starkare än någonsin.

Senaste inlägget dateras 25e januari. Det var någon gång där vi inte orkade längre. Kändisskapet och pressen gnagde på oss som en böld på herr Karlsson. Vi behövde en timeout.

Vi hade blivit för stora för vårt eget bästa. Vi blev större än The Beatles som bröderna Gallagher sade en gång i tiden. Vi behövde fly från allt. Så vi satte oss på ett flygplan till Indonesien för att slippa norskar och svenskar och norsksvenskar och allt som hör till, för att träffa just norskar och svenskar och norsksvenskar och allt vad det innebär. Men skoj var det.

Nu har vi delat lite på oss. Att ligga vaken om nätterna och lyssna på inte bara en, utan två Osk(c)ar som snarkar tär också på en efter ett tag. Men det betyder ingenting! Snackagurk är och kommer förbli Snackagurk oavsett fysisk närhet eller inte. I psyket känns det fortfarande som att vi bor på varandra i en iskall trea utan varmvatten i duschen, två meter höga diskhögar i vasken och glassplitter i foten. Eller i ett rum på Gora med partysvenskar i poolen som retar oss för att vi tycker det är så förbannat roligt att göra bomben på tre när man har kommit hem från Green Box. Snackagurk är hårdare än diamant! (diamant är världens hårdaste ämne).

Don Bjöcka regerar fortfarande över borgen i Oslo, och som han gör det. Vi andra har flyttat hem och Bergman är lite överallt runt om i världen, i alla fall i sina tankar.

Redan om två veckor är det en två dagars bolagsstämma och möjligheten att hela styrelsen är närvarande finns faktiskt. Vi ska bara försöka få Bjöcka att sätta sig på ett flyg hem. Vi som känner Bjöcka vet hur svårt detta kan vara. Osynliga stenar som han kan ramla på och ölglas som måste bäras kan vara svåra hinder på vägen fram till flygplansdörren. Vi får se hur det går.

Med detta sagt skall jag avsluta mig mycket kort.

H-O-C-K-E-Y   HOCKEY!

// Andreas Uffe Färegård