Blygt gäng
Måste bara slänga upp en riktigt härlig låt som jag har fallit för sen Joseph drog igång den på en förfest för ett par veckor sedan. Temple of the dog heter denna mästerliga uppsättning om ni vill hitta den på spotify. Och som allt annat så är det jävligt bra live.
Eftersom det är en förbannat härlig vårdag så sitter jag kvar ett tag till på altanen.
Lugnt det, hör hej - Fairytale
Vanlig lördagkväll i Gävle
Tjena kungar! Det är jag som är Bergman. I helgen kommer jag supa så jäkla hårt att jag kommer ge ordet "hårt" en helt ny innebörd. I början av kvällen kommer jag vara råtaggad (som på bilden nedan). Old saints ska ju få besök av den största kungen av dom alla (mig).
Efter ett tag bär det av till old saints. Åh gud va lycklig jag blir när jag sitter där med min första öl och njuter till tonerna av rap das armas. Den här kvällen kommer bli lyckad.
Ja just det. Jag har ju Gillving med mig. Han har tröttnat lite på saints så han är inte lika glad. Han vill egentligen gå till goya men han vågar inte erkänna det.
Helt plötsligt!! Som en blixt från klar himmel. Fram kommer det ett fruns som undrar om hon får sitta bredvid mig. Självklart får hon det säger jag och drar på charmen.
Jag sitter och snackar med frunset i typ en halv timme innan jag märker att Gillving är borta. VART FAN ÄR HAN??
Efter ett tag kommer han tillbaka nöjdare än nöjdast.
"Gissa vem som hånglade upp två fruns inne på toan då? jo hångelkungen!" säger Gillving
Vilken jäkel tänker jag.
"Men hörredu, jag får i alla fall ligga ikväll. Den du!" säger jag tillbaka.
Plötsligt får jag en käftsmäll från sidan. Frunset som jag har suttit och snackat med hela kvällen tog inte min kommentar så bra utan blev svinarg och drog.
Jag skiter i det och dränker mina sorger i sprit vin och pils. Tillslut pallar jag inget mer och däckar.
Gillving fortsätter kvällen med att dricka själv och försvinner senare in i Gävles efterfestdjungel.
// Bergman
kool
Candy kane
Gillving (bilden ovan) och Bergman är pissed off för att jag inte delar med mig av mina bilder från vår rehabsemester. Jag orkar helt enkelt inte skicka dom så jag kan ju lägga upp dom här. En ny bild varje dag.
Enkel matematik.Lagom till midsommar 2011 har ni alla bilder.
Nu drar jag och knegar. Vi ses någon gång, någonstans.
Fairytale
Tempot höjs vid maskinerna
Det här är nog den bästa bilden jag har sett i hela mitt armaste liv.
Får det plats mer glädje i en bild? Tror inte det. Så jävla goa killar.
Fairytale
Ragoo
Jäävllllarr vad jag och Bergman var på lyset igår. Ingen var säker om vi var i närheten om man säger så.
Nu har det slagit mig att jag inte skall besöka Slick så jäkla ofta. Vet inte varför jag inte har kommit på detta tidigare. Tråkigt ställe och tråkigt folk. Blä.
Bytte nyss däck på bilen, det var lite tråkigare faktiskt.
Ikväll blir det Wild Kids!!! Världens bästa program.
Kanske en liten liten pils slinker ner i denna arma kropp också. Blir ju bättre dää!
Tack för maten / Fairytale
Bra saker.
Det här bra skit mitt folk. Dock är gitarrsolot bättre på skivan.
Det har är också riktigt bra. Riktigt jävla bra.
Äh vafan, jag slänger in en tredje också. Bästa låten på Micke Snös platta. KÖNG!
Härliga vår, könshår.
Fairytale
Blitzkrieg Bop
Idag fyller Dylan 20 år, grattis till han.
Bergman kommer hem från sin världsomsegling, trevligt.
Jag måste köpa en longboard, koselig.
Nu ska jag åka och jobba med Johnny Borgf, köttigt.
// Fairytale
Bergman kommer hem från sin världsomsegling, trevligt.
Jag måste köpa en longboard, koselig.
Nu ska jag åka och jobba med Johnny Borgf, köttigt.
// Fairytale
Snackagurk är precis som Lisbeth Salander
Vi gick under jorden och var uträknade..
Men så en solig vårdag i mitten av april reser vi oss upp ur graven och slår tillbaka starkare än någonsin.
Senaste inlägget dateras 25e januari. Det var någon gång där vi inte orkade längre. Kändisskapet och pressen gnagde på oss som en böld på herr Karlsson. Vi behövde en timeout.
Vi hade blivit för stora för vårt eget bästa. Vi blev större än The Beatles som bröderna Gallagher sade en gång i tiden. Vi behövde fly från allt. Så vi satte oss på ett flygplan till Indonesien för att slippa norskar och svenskar och norsksvenskar och allt som hör till, för att träffa just norskar och svenskar och norsksvenskar och allt vad det innebär. Men skoj var det.
Nu har vi delat lite på oss. Att ligga vaken om nätterna och lyssna på inte bara en, utan två Osk(c)ar som snarkar tär också på en efter ett tag. Men det betyder ingenting! Snackagurk är och kommer förbli Snackagurk oavsett fysisk närhet eller inte. I psyket känns det fortfarande som att vi bor på varandra i en iskall trea utan varmvatten i duschen, två meter höga diskhögar i vasken och glassplitter i foten. Eller i ett rum på Gora med partysvenskar i poolen som retar oss för att vi tycker det är så förbannat roligt att göra bomben på tre när man har kommit hem från Green Box. Snackagurk är hårdare än diamant! (diamant är världens hårdaste ämne).
Don Bjöcka regerar fortfarande över borgen i Oslo, och som han gör det. Vi andra har flyttat hem och Bergman är lite överallt runt om i världen, i alla fall i sina tankar.
Redan om två veckor är det en två dagars bolagsstämma och möjligheten att hela styrelsen är närvarande finns faktiskt. Vi ska bara försöka få Bjöcka att sätta sig på ett flyg hem. Vi som känner Bjöcka vet hur svårt detta kan vara. Osynliga stenar som han kan ramla på och ölglas som måste bäras kan vara svåra hinder på vägen fram till flygplansdörren. Vi får se hur det går.
Med detta sagt skall jag avsluta mig mycket kort.
H-O-C-K-E-Y HOCKEY!
// Andreas Uffe Färegård
