Comeback!
Bussjävlar! Jag tycker verkligen inte om att åka buss längre sträckor. Eftersom det inte fanns något alternativ som passade bra för att ta mig med tåg hela vägen till Oslo fick jag sitta på en buss från Örebro. En bussjävel... Min långa kropp tycker inte om att åka buss. MEN. Idag hade jag turen att få två säten för mig själv och satt faktiskt riktigt behagligt. "Den här resan kommer ju gå fort och bra!" tänkte jag och log lite nöjt för mig själv. När vi rullar in på någon okänd hållplats i Värmland står det två personer där. På något sätt visste jag att en av dem skulle sätta sig bredvid mig, trots att det fanns säkert 15 andra platser att sätta sig på. Jag funderade på om jag skulle låtsas sova så de inte ville störa mig. I fem sekunder låtsades jag, men kände mig dum. Den första personen satt sig nästan längst fram. Den andra, en mamma på 45+ ungefär, går längre och längre bak. Hon gick så långt att hon gick förbi mig! Hon gick ungefär tre-fyra rader bakom mig för att sedan, helt plötsligt, vända sig om!! Hon går fram till mig. Varför vänder hon om när hon väl gått förbi?!
"Går det bra om jag sitter här?"
(Nejnejnejnejnej!) "Absolut!" säger jag med tonfallet som om det var precis det jag ville.
Det var den bussfärden. Där satt jag. Det började krypa mer och mer i benen. Jag fick för mig att hur jag än satt så var det obehagligt. Jag kunde inte sova eftersom jag är så jävla lång att nackstödet inte passar. Då var det bara tre timmar kvar innan Oslo... Så jävla blåst på en, för en gångs skull, skön bussresa. Fan för det.
Nu är jag alltså tillbaka i Oslo igen. Den här gången ska jag bara vara här i tre veckor. Oslo var sig likt på många sätt. Oron att det kommer en kontrollant på trikken fanns där. Många annorlunda människor syns ute på gatorna. Lägenheten är ett bombnedslag. Värre än någonsin faktiskt! Lamporna på toan slocknar en efter en. För tillfället lyser fyra av tio. Jag befinner mig återigen på vinden. Den är mycket varmare och mysigare än vad den var i oktober. En stor skillnad med Oslo var att staden faktiskt levde på en söndag. I vanliga fall brukar det vara helt dött då det mesta är stängt på söndagar. Idag var det folk överallt. Det kändes som att alla var på väg hem från en djävulskt lång Eurovision Song Contest-efterfest.
På trikken var jag med om en obehaglig sak. Några säten framför mig på andra sidan gången satt en liten flicka och lekte med sin docka. En djävulsdocka. Blicken kunde döda och den dödade mig. Dockan lyckades på något sätt titta mig rätt in i ögonen. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det kändes precis som att en riktig person tittade på mig och var väldigt, väldigt arg. Ni vet när man är väl medveten om att någon tittar på en och man bara måste försäkra sig om det genom att titta tillbaka en snabbis. En snabbis som varar max en sekund p.g.a. obehaget man känner. Man vet inte var man ska titta. Man tittar lite överallt. Likt förbaskat dras blicken tillbaka till motståndarens blick med jämna mellanrum. Det är obehagligt det där. Dockan var något speciellt. Jag säger då det. Obehaglig. Blev glad när jag var framme.
Nu är det här väldigt långa inlägget på väg att ta slut. Tänkte bara säga att jag vill ha VM nu! Drömelvan måste göras. Vi måste starta liga. Någon måste hjälpa mig med betalningen! MÅSTE HA DRÖMELVAN! Kan man bli annat än taggad när man ser videon?
/ Matan Vindving
"Går det bra om jag sitter här?"
(Nejnejnejnejnej!) "Absolut!" säger jag med tonfallet som om det var precis det jag ville.
Det var den bussfärden. Där satt jag. Det började krypa mer och mer i benen. Jag fick för mig att hur jag än satt så var det obehagligt. Jag kunde inte sova eftersom jag är så jävla lång att nackstödet inte passar. Då var det bara tre timmar kvar innan Oslo... Så jävla blåst på en, för en gångs skull, skön bussresa. Fan för det.
Nu är jag alltså tillbaka i Oslo igen. Den här gången ska jag bara vara här i tre veckor. Oslo var sig likt på många sätt. Oron att det kommer en kontrollant på trikken fanns där. Många annorlunda människor syns ute på gatorna. Lägenheten är ett bombnedslag. Värre än någonsin faktiskt! Lamporna på toan slocknar en efter en. För tillfället lyser fyra av tio. Jag befinner mig återigen på vinden. Den är mycket varmare och mysigare än vad den var i oktober. En stor skillnad med Oslo var att staden faktiskt levde på en söndag. I vanliga fall brukar det vara helt dött då det mesta är stängt på söndagar. Idag var det folk överallt. Det kändes som att alla var på väg hem från en djävulskt lång Eurovision Song Contest-efterfest.
På trikken var jag med om en obehaglig sak. Några säten framför mig på andra sidan gången satt en liten flicka och lekte med sin docka. En djävulsdocka. Blicken kunde döda och den dödade mig. Dockan lyckades på något sätt titta mig rätt in i ögonen. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det kändes precis som att en riktig person tittade på mig och var väldigt, väldigt arg. Ni vet när man är väl medveten om att någon tittar på en och man bara måste försäkra sig om det genom att titta tillbaka en snabbis. En snabbis som varar max en sekund p.g.a. obehaget man känner. Man vet inte var man ska titta. Man tittar lite överallt. Likt förbaskat dras blicken tillbaka till motståndarens blick med jämna mellanrum. Det är obehagligt det där. Dockan var något speciellt. Jag säger då det. Obehaglig. Blev glad när jag var framme.
Nu är det här väldigt långa inlägget på väg att ta slut. Tänkte bara säga att jag vill ha VM nu! Drömelvan måste göras. Vi måste starta liga. Någon måste hjälpa mig med betalningen! MÅSTE HA DRÖMELVAN! Kan man bli annat än taggad när man ser videon?
/ Matan Vindving
Kommentarer
Trackback
